"När de ljuger om dig för att få makt." 

Ibland bygger människor hela historier på lögner - om dig, om vad som hänt, om vem som var offret och vem som bar skulden. 
Men en lögn blir aldrig sann, oavsett hur många gånger den upprepas. 
De ljuger för att få makt. För att få sympati. För att skapa ett spel där de själva får stå i centrum som offret, medan du målas ut som något du aldrig varit.
 Men du vet sanningen. Du bär inte deras skuld. Du är inte skyldig att rättfärdiga ditt liv inför inför någon som lever på förvrängning.
Och till slut - när lögnen inte längre håller, när maskerna faller - står din sanning kvar. 

Du behöver inte skrika för att bli hörd. Du behöver bara stå kvar i det som är sant, berätta. 
berätta.
Berätta – inte för att övertyga dem som redan valt att inte förstå,
utan för att befria dig själv.
För att äga din berättelse.
För att ge plats åt din röst där tystnaden lagt sig som en mur.
Din sanning är inte mindre värd för att den ignorerats.
Den har burit dig hit – och nu får den blomma. 

Min tystnad var aldrig ett samtycke.
Den var ett skydd, ett andetag i stormen.
Ett sätt att överleva när rösten inte bar.
Men nu viskar jag inte längre.
Jag talar – med mod, med klarhet, med kärlek till sanningen.
Det du förvrängt bär inte längre mitt namn.
Jag reser mig i ljuset, helare för varje steg.
Och vet: det är inte för sent att ta tillbaka sin röst.